Häxkängorna

Såhär fula var dom innan jag lämnade in dom. Trasiga både bak och fram.
Typ good as new!
 
Hade tänkt lämna in mina gamla skor ett bra tag alternativt köpa nya, men har aldrig hittat ett bra par utan den där dragkedjan jag stör mig så sjukt på. Liten stad litet utbud liksom. Så efter två dagar hos skomakaren så är klackarna äntligen fixade - nedskavda till träet var dem och lät så sjukt högt. Men nu är de hela och grymma, himla bra att det finns folk som jobbar med sånt 

Hemsk dag

 
Känner mig tvungen att klaga lite. Hela dagen har känts helt off och det finns nog en del anledningar...
Somnade igår med huvudvärk. Vaknade idag, en halvtimma innan första lektionen började, med huvudvärk. Underbart. Hade ju tänkt duscha men gjorde mig iordning på 15 min, tryckte in linserna i ögonen (aj) och sprang iväg. Kom fortfarande försent. Jag är sämst. Dessutom åt jag ingen frukost, det har regnat, jag har varit ensam hela dagen och åt makaroner och korv till middag... Inget som livar upp humöret direkt :( 
Nu hade jag tänkt kolla på Frost (äntligen??? waat) och förhoppningsvis rita lite. Har bara en lektion imorgon så det kanske blir lite roligare.

Let the music do the talking

 
Det hela började förra sommaren, när jag, min syster och mamma åkte på en roadtrip runt Vänern. Jag var uttråkad och ville lyssna på musik, men jag hade redan lyssnat sönder alla mina låtar och behövde något nytt... Så jag gick in på Spotify, Browse, och hittade en spellista med gamla rockklassiker. Hm, tänkte jag, undrar hur många man känner igen? Började lyssna och allt lät faktiskt ganska bra, många man hade hört som barn, men sen sattes Walk This Way igång och jag var fast.
Det är klart att man har hört vissa av Aerosmiths största klassiker förut, som I Don't Wanna Miss A Thing och Dude Looks Like A Lady, även om man är född på 90-talet. De är rocklegender. Men wow, jag kunde inte sluta lyssna och till slut vågade jag äntligen kolla upp deras andra låtar. 
Några månader senare fick jag ett av deras samlingsalbum i julklapp och nu den 1 juni spelar de, till min lycka, i Stockholm (hur stor är chansen att de spelar i Sverige inom ett år efter att jag började lyssna på dem? Whaat). Dock har jag inte ännu köpt biljetter för jag har ingen aning om vem jag skå gå med. Börjar få panik.
Men i alla fall. I morse nämnde jag First Aid Kit och det är ju en ganska stor skillnad mellan de två, men jag kände att jag behövde skriva mitt första kärleksbrev till ett band vars musik jag älskar trots att jag knappt vet dess medlemmars namn (I'm sorry), men som jag hoppas finns med mig ett lååååååångt tag framöver.



RSS 2.0